Idag den 22 mars 2010
Samma plats våren 2008. Senare blommade blåregnet i samma träd.Tog en sväng förbi kolonin idag. Ja, egentligen är det inte min koloni längre, för vi är uppsagda sedan förra året. Och egentligen är det ingen koloni utan en odlingslott. En bland många odlingslotter mellan Stadsparken och tågen. Som vi varit många som odlat och älskat. Här har vi skrattat, levt och gråtit. Arbetat och vilat, slitit och njutit. Planterat träd som vuxit sig stora under många år och rädisor som kunnat skördas på bara några veckor. Här slog dofter emot oss som ingen annanstans i stan, som en välkomsthälsning. En tillflyktsort mitt i stan.
Vi var alla olika, det var en del av den stora tillgången. Gammal mötte ung, duktiga odlare gav ödmjukt odlingsråd till unga gröna entusiaster. I vårt odlingsområde var det inte så strikt, vi var mest glada för att få vara på denna plats som var fantastisk för oss. Att träffas och dela det vi tycker så mycket om: att odla jorden, var och en på sitt sätt.
I kolonin träffades vi med barnen. Eller smet ner själva en sen ljus försommarkväll och grävde och sådde tills vi inte kunde se handen framför oss längre. Det var därför vi planterade vitblommande rosor vid grinden, som glimmade i mörkret så att vi skulle hitta ut. Vi fikade, grillade, grävde, sådde, krattade jorden och vattnade. Vi gödslade med kogödsel vi hämtade med släp hos en bonde ena året, och från gödselstacken i ridskolan det andra och med frustration över tillvaron det tredje. Ibland växte det så det knakade, andra fröer enades vi bestämt om att fåglarna ätit upp, när vi inte såg skymten av något som kunde identifieras med det namn den prydliga lilla namnskylten visade skulle titta upp. Men då sådde vi igen. Och delade perenner med grannarna, och bytte fröer som vi en gång bytte bokmärken, med samma glädje och förväntan.
Det är gott att få ha skapat alla dessa minnen, att få ha träffat dessa människor, njutit dofterna och tagit många bilder, nu när NCC tar över och bygger parkeringshus på den jord vi lånade och förvaltade.
Härliga minnen! Synd att det blir parkeringshus nu.....
SvaraRaderaTrevlig måndag!
/Charlotte
Vilken fin hyllning till dessa älskade små täppor! Ja, så mycket engagemang, glädje och svett som lagts i denna jord... Sorgligt att se hur det blivit nu. Men man får hoppas att den nya Stadsparken kan kompensera lite av det. Och att du hittar en ny fin koloni!
SvaraRaderaTack ska ni ha. Ja, visst är det bisarrt att det som var prunkande livsglädje nu är helt skövlat och snart asfalterat i flera nivåer. Många kolonister har hittat nya små paradis, och jag hoppas hitta ett snart - längtan efter fingrarna och luktärtsfrön i jorden är stor!:-)
SvaraRaderaHåller helt med - så vackert - vlken poesi - med ett stänk av vemod och fullt av liv. Precis sådär som man vill att livet ska vara. Man känner varje liten handling, som betyder så mycket och som finns bevarad i minnen.
SvaraRaderaVackra ord till en liten vacker täppa.